Man blir ju beklämd
Det är helt otroligt tragiskt hur mycket ont det finns i den här världen egentligen. Att det ska vara så svårt för många att vara trevliga, snälla, givmilda, att kunna ge kärlek, att kunna ta emot kärlek.
Man undrar egentligen hur svårt det är att vara människa?? Väldigt svårt visar det sig ju....
Jag är uppfostrad att behandla andra som du vill bli behandlad själv. Och då gör jag det och det är inte svårt. Jag vill mötas av leenden, gladhet, positivitet osv. Alltså ger jag det av mig själv. Men hur gör då de människor som ger ilska, surhet, negativitet? Vill dom bli behandlade så eller har dom endast mött sådant i sitt liv? Och aldrig känt den varma känslan av ett leende, glada människor? Ja inte vet jag, men jag antar att det måste vara så. Eftersom jag vill bli behandlad som jag behandlar andra så måste jag ju anta att dessa människor vill ha det så. Men jag vill inte det. Alltså gör jag inte det.
Satt och läste om Baby P (lilla 2-åringen som blev svårt misshandlad och torterad av sin mamma, styvfar samt en person till, förra vintern). Försökte tänka mig in i hur man kan göra allt detta som dom gjorde med den lilla killen. Men hjärnan sa ifrån långt innan jag kom dit... det är för mig helt ofattbart, vidrigt. Visst blir jag förbannad och vill slå så hårt jag nånsin kan när mina barn har retat mig i alldeles för lång tid, men inte bryts det någon ryggrad, en massa benbrott, krossår, blod ur öron, näsa och jag vet inte vad. Och hur jag än läser om denna stackars pojke så hittar jag inget svar på varför dessa tre patetiska, ryggradslösa människor gjorde det där. Var ska man som 2-åring vara trygg? Hos sina föräldrar är ju egentligen det givna svaret, man kan ju bara försöka förstå hur han kände sig. Och alla andra som kanske inte blir lika utsatta som han blev. Men som ändå inte för sitt liv kan förstå vad dom har gjort för fel...
Nej nu blev det här snurrigt, jag blir bara förbannad på det här.
Ta hand om varandra.
Natt natt
Sweet dreams
Anki
Man undrar egentligen hur svårt det är att vara människa?? Väldigt svårt visar det sig ju....
Jag är uppfostrad att behandla andra som du vill bli behandlad själv. Och då gör jag det och det är inte svårt. Jag vill mötas av leenden, gladhet, positivitet osv. Alltså ger jag det av mig själv. Men hur gör då de människor som ger ilska, surhet, negativitet? Vill dom bli behandlade så eller har dom endast mött sådant i sitt liv? Och aldrig känt den varma känslan av ett leende, glada människor? Ja inte vet jag, men jag antar att det måste vara så. Eftersom jag vill bli behandlad som jag behandlar andra så måste jag ju anta att dessa människor vill ha det så. Men jag vill inte det. Alltså gör jag inte det.
Satt och läste om Baby P (lilla 2-åringen som blev svårt misshandlad och torterad av sin mamma, styvfar samt en person till, förra vintern). Försökte tänka mig in i hur man kan göra allt detta som dom gjorde med den lilla killen. Men hjärnan sa ifrån långt innan jag kom dit... det är för mig helt ofattbart, vidrigt. Visst blir jag förbannad och vill slå så hårt jag nånsin kan när mina barn har retat mig i alldeles för lång tid, men inte bryts det någon ryggrad, en massa benbrott, krossår, blod ur öron, näsa och jag vet inte vad. Och hur jag än läser om denna stackars pojke så hittar jag inget svar på varför dessa tre patetiska, ryggradslösa människor gjorde det där. Var ska man som 2-åring vara trygg? Hos sina föräldrar är ju egentligen det givna svaret, man kan ju bara försöka förstå hur han kände sig. Och alla andra som kanske inte blir lika utsatta som han blev. Men som ändå inte för sitt liv kan förstå vad dom har gjort för fel...
Nej nu blev det här snurrigt, jag blir bara förbannad på det här.
Ta hand om varandra.
Natt natt
Sweet dreams
Anki
Kommentarer
Trackback
