:`(
Jag hatar mitt liv just nu
Är gungig i huvet och tankarna far som pistolskott inne i hjärnan.... hjärntumör, tumör i ryggmärgen, tumör tumör tumör tumör and so on hela fucking tiden. Springer hos naprapaten, katjing 500:- rakt ner i deras kassalåda varje vecka, 2000 jävla spänn i månaden på att inte må bättre. Tumör? eller varför inte en tumör? Jag vill inte mer, jag orkar inte mer, jag håller på att gå under.... skulle idag tisdag åka till huddinge med exet eftersom han faktiskt HAR en tumör och stötta honom vid läkarbesöket och vad händer? Jo gungningarna tilltar som fan och overklighetskänslan tar i på stationen så jag fegar ur som en liten rädd jävla kanin och messar lite fräckt att jag går hem igen. Inser ju att jag inte kan ta mig tvärs över stan på ett pendeltåg när jag är helt övertygad om att jag snart ska dö där och då! Det funkar inte! Går hem och sätter mig här istället och jag har ännu inte dött! Blir så jävla trött!
Stress? Ja antagligen. Men jag tycker att jag stressar av men icke sa nicke! Käkarna är spända som fiolsträngar när jag vaknar på morgonen. Jag vill inte må så här men jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen aning.... Var hos läkaren igår oxå, hon hittade inget fel. Proverna som togs i december kan inte bli bättre, neurologisk koll visar heller ingenting. Hon tänker skicka en remiss till MR av nacke och huvud. Typ om 2 veckor kommer det att bli, så nu ska jag gå och oroa mig för den jävla MR-apparaten. Har gjort det en gång i tiden och den var förjävlig! Men man kan tydligen få fin medicin så man inte kan stressa upp sig och tur är väl det.
Jag vill inget hellre än att gå till jobbet och vara den jag är, men det går inte nu och det retar mig som fan.
Funderar om jag utvecklat panikångesten igen.... men den känns inte som den var då för 11 år sen så jag vet inte, iofs kan man ju glömma hur det faktiskt var och kändes, man glömmer ju gärna det som är dåligt. Jag måste hitta nån som jag kan prata med men jag vet inte vem det skulle kunna vara, jag försöker och försöker att vara öppen med allt eftersom det fick jag lära mig när jag hade paniken sist. Inte trycka ner det som faktiskt händer i livet utan vara öppen med det men det verkar inte funka nu heller. Jag vet inte... jag borde inte vara så gungig i huvet som jag är hela tiden om det bara är paniken.... men å andra sidan så har jag ju varit spänd ett jävla bra tag och det tar ju tid och lösa upp muskelspänning, i synnerhet när det är lika hårt som betong.
Om man nu skulle lista upp det som är överhängande i mitt liv så är det ju då exets tumör, om han kommer att överleva det här året, vad händer med tjejernas innersta när jag inte finns där hela tiden eftersom jag har en annan familj oxå. Fast dom är ju mina första barn så egentligen så borde jag ju finnas för dom i första hand eller hur? Men dom är ju stora och prinsen är liten. Men wtf!! Vart ska jag gå? Jag gillar inte det här. Inte alls gillar jag det här. Jag stör mig oxå på att jag är för snäll hemma, fixar o städar o diskar och håller på. Vad gör dom andra? Som korna och släpper där man står och skiter i resten. Skitkul är det. Verkligen. Eller inte. Vem ska jag prata med? Jag vet inte.
Jag blir galen!
Är gungig i huvet och tankarna far som pistolskott inne i hjärnan.... hjärntumör, tumör i ryggmärgen, tumör tumör tumör tumör and so on hela fucking tiden. Springer hos naprapaten, katjing 500:- rakt ner i deras kassalåda varje vecka, 2000 jävla spänn i månaden på att inte må bättre. Tumör? eller varför inte en tumör? Jag vill inte mer, jag orkar inte mer, jag håller på att gå under.... skulle idag tisdag åka till huddinge med exet eftersom han faktiskt HAR en tumör och stötta honom vid läkarbesöket och vad händer? Jo gungningarna tilltar som fan och overklighetskänslan tar i på stationen så jag fegar ur som en liten rädd jävla kanin och messar lite fräckt att jag går hem igen. Inser ju att jag inte kan ta mig tvärs över stan på ett pendeltåg när jag är helt övertygad om att jag snart ska dö där och då! Det funkar inte! Går hem och sätter mig här istället och jag har ännu inte dött! Blir så jävla trött!
Stress? Ja antagligen. Men jag tycker att jag stressar av men icke sa nicke! Käkarna är spända som fiolsträngar när jag vaknar på morgonen. Jag vill inte må så här men jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen aning.... Var hos läkaren igår oxå, hon hittade inget fel. Proverna som togs i december kan inte bli bättre, neurologisk koll visar heller ingenting. Hon tänker skicka en remiss till MR av nacke och huvud. Typ om 2 veckor kommer det att bli, så nu ska jag gå och oroa mig för den jävla MR-apparaten. Har gjort det en gång i tiden och den var förjävlig! Men man kan tydligen få fin medicin så man inte kan stressa upp sig och tur är väl det.
Jag vill inget hellre än att gå till jobbet och vara den jag är, men det går inte nu och det retar mig som fan.
Funderar om jag utvecklat panikångesten igen.... men den känns inte som den var då för 11 år sen så jag vet inte, iofs kan man ju glömma hur det faktiskt var och kändes, man glömmer ju gärna det som är dåligt. Jag måste hitta nån som jag kan prata med men jag vet inte vem det skulle kunna vara, jag försöker och försöker att vara öppen med allt eftersom det fick jag lära mig när jag hade paniken sist. Inte trycka ner det som faktiskt händer i livet utan vara öppen med det men det verkar inte funka nu heller. Jag vet inte... jag borde inte vara så gungig i huvet som jag är hela tiden om det bara är paniken.... men å andra sidan så har jag ju varit spänd ett jävla bra tag och det tar ju tid och lösa upp muskelspänning, i synnerhet när det är lika hårt som betong.
Om man nu skulle lista upp det som är överhängande i mitt liv så är det ju då exets tumör, om han kommer att överleva det här året, vad händer med tjejernas innersta när jag inte finns där hela tiden eftersom jag har en annan familj oxå. Fast dom är ju mina första barn så egentligen så borde jag ju finnas för dom i första hand eller hur? Men dom är ju stora och prinsen är liten. Men wtf!! Vart ska jag gå? Jag gillar inte det här. Inte alls gillar jag det här. Jag stör mig oxå på att jag är för snäll hemma, fixar o städar o diskar och håller på. Vad gör dom andra? Som korna och släpper där man står och skiter i resten. Skitkul är det. Verkligen. Eller inte. Vem ska jag prata med? Jag vet inte.
Jag blir galen!
Kärlek till mina grannar
mina grannkvinnor är fan ta mig bäst!
Ni får mig alltid att må bra och för det så älskar jag er!
Puss och kram
Ni får mig alltid att må bra och för det så älskar jag er!
Puss och kram
Länge sen jag skrev nu....
Idag är det tisdag och jag är hemma. När jag gick upp imorse så gungade världen rent för jävligt!
Hade som tur var en tid hos naprapaten 9.30. Koncentrationen var total när jag skulle lämna sonen på dagis och ta mig vidare till ovanstående. Koncentrationen lyckades och jag tog mig dit. Tjatade med henne om att nu var hjärntumören ett faktum och hon sa näää du, hjärntumörer är ju inte såna så att dom kommer och går. Så nu är det återigen kroppen som spelar mig ett spratt. Hon vred och vände, masserade och tryckte, drog och knäckte lite försiktigt. Sen var det gungigt som vanligt tyckte jag men det visade sig att om jag rullade med axlarna när det började gunga så släppte det av sig själv. Mystiskt på min ära. Kontentan av det blev ju att inte hålla nacken i ett och samma läge för att inte oroa sig för eventuella gungningar. Hon sa oxå att jag skulle gå emot gungningarna och om det inte hjälpte så kunde jag ju hoppa på ett ben för det tog ju bort tanken på dessa.
Jag gillar min naprapat Maria. Hon är glad, trevlig, man kan prata med henne om allt och hon vet hur jag har det i kroppen.
Gick lite försiktigt och handlade och det gick utan gung. Hem och käka en macka och kaffe. Glömde inte vattnet heller. Duktiga mig.
Vid 12 så ringer dom från dagis och säger att sonen hostar upp lungorna typ. Bara att gå ner och hämta underverket. Det visar sig att han var inte ensam om att bli hemskickad. Vääääldigt få barn på det dagiset idag kan jag säga. Och alla hostar. Så vi får väl se hur länge det här håller i sig.
Tjing
Hade som tur var en tid hos naprapaten 9.30. Koncentrationen var total när jag skulle lämna sonen på dagis och ta mig vidare till ovanstående. Koncentrationen lyckades och jag tog mig dit. Tjatade med henne om att nu var hjärntumören ett faktum och hon sa näää du, hjärntumörer är ju inte såna så att dom kommer och går. Så nu är det återigen kroppen som spelar mig ett spratt. Hon vred och vände, masserade och tryckte, drog och knäckte lite försiktigt. Sen var det gungigt som vanligt tyckte jag men det visade sig att om jag rullade med axlarna när det började gunga så släppte det av sig själv. Mystiskt på min ära. Kontentan av det blev ju att inte hålla nacken i ett och samma läge för att inte oroa sig för eventuella gungningar. Hon sa oxå att jag skulle gå emot gungningarna och om det inte hjälpte så kunde jag ju hoppa på ett ben för det tog ju bort tanken på dessa.
Jag gillar min naprapat Maria. Hon är glad, trevlig, man kan prata med henne om allt och hon vet hur jag har det i kroppen.
Gick lite försiktigt och handlade och det gick utan gung. Hem och käka en macka och kaffe. Glömde inte vattnet heller. Duktiga mig.
Vid 12 så ringer dom från dagis och säger att sonen hostar upp lungorna typ. Bara att gå ner och hämta underverket. Det visar sig att han var inte ensam om att bli hemskickad. Vääääldigt få barn på det dagiset idag kan jag säga. Och alla hostar. Så vi får väl se hur länge det här håller i sig.
Tjing
