Länge sen jag skrev nu....
Idag är det tisdag och jag är hemma. När jag gick upp imorse så gungade världen rent för jävligt!
Hade som tur var en tid hos naprapaten 9.30. Koncentrationen var total när jag skulle lämna sonen på dagis och ta mig vidare till ovanstående. Koncentrationen lyckades och jag tog mig dit. Tjatade med henne om att nu var hjärntumören ett faktum och hon sa näää du, hjärntumörer är ju inte såna så att dom kommer och går. Så nu är det återigen kroppen som spelar mig ett spratt. Hon vred och vände, masserade och tryckte, drog och knäckte lite försiktigt. Sen var det gungigt som vanligt tyckte jag men det visade sig att om jag rullade med axlarna när det började gunga så släppte det av sig själv. Mystiskt på min ära. Kontentan av det blev ju att inte hålla nacken i ett och samma läge för att inte oroa sig för eventuella gungningar. Hon sa oxå att jag skulle gå emot gungningarna och om det inte hjälpte så kunde jag ju hoppa på ett ben för det tog ju bort tanken på dessa.
Jag gillar min naprapat Maria. Hon är glad, trevlig, man kan prata med henne om allt och hon vet hur jag har det i kroppen.
Gick lite försiktigt och handlade och det gick utan gung. Hem och käka en macka och kaffe. Glömde inte vattnet heller. Duktiga mig.
Vid 12 så ringer dom från dagis och säger att sonen hostar upp lungorna typ. Bara att gå ner och hämta underverket. Det visar sig att han var inte ensam om att bli hemskickad. Vääääldigt få barn på det dagiset idag kan jag säga. Och alla hostar. Så vi får väl se hur länge det här håller i sig.
Tjing
Hade som tur var en tid hos naprapaten 9.30. Koncentrationen var total när jag skulle lämna sonen på dagis och ta mig vidare till ovanstående. Koncentrationen lyckades och jag tog mig dit. Tjatade med henne om att nu var hjärntumören ett faktum och hon sa näää du, hjärntumörer är ju inte såna så att dom kommer och går. Så nu är det återigen kroppen som spelar mig ett spratt. Hon vred och vände, masserade och tryckte, drog och knäckte lite försiktigt. Sen var det gungigt som vanligt tyckte jag men det visade sig att om jag rullade med axlarna när det började gunga så släppte det av sig själv. Mystiskt på min ära. Kontentan av det blev ju att inte hålla nacken i ett och samma läge för att inte oroa sig för eventuella gungningar. Hon sa oxå att jag skulle gå emot gungningarna och om det inte hjälpte så kunde jag ju hoppa på ett ben för det tog ju bort tanken på dessa.
Jag gillar min naprapat Maria. Hon är glad, trevlig, man kan prata med henne om allt och hon vet hur jag har det i kroppen.
Gick lite försiktigt och handlade och det gick utan gung. Hem och käka en macka och kaffe. Glömde inte vattnet heller. Duktiga mig.
Vid 12 så ringer dom från dagis och säger att sonen hostar upp lungorna typ. Bara att gå ner och hämta underverket. Det visar sig att han var inte ensam om att bli hemskickad. Vääääldigt få barn på det dagiset idag kan jag säga. Och alla hostar. Så vi får väl se hur länge det här håller i sig.
Tjing
Kommentarer
Trackback
