Imorgon...
har det gått 2 veckor sen Roger hittades död i soffan.
Helt sjukt hur fort det egentligen har gått.
Har varit hos tjejerna sen i torsdags em/kväll och det funkar bra.
Det är upp och ner med allt fast det rullar på bra ändå.
Det har visat sig att det fanns pengar så det täcker begravningen och det känns ju bra.
Tjejerna mår rätt ok efter omständigheterna, inte så mycket ledsamhet fast det har ju inte sjunkit in
än ordentligt hos nån av oss ännu. Fasar för begravningen faktiskt. Det kommer att bli
mycket sorg och tårar den dagen och jag måste ju finnas till för mina goa tjejer den dagen.
Men eftersom jag är ju faktiskt är mamma så kommer det att gå jättebra med det för mammor tar ju hand om
tårar och skrapade knän och sätter på magiska plåster så det onda försvinner.
Så att finnas till hands den dagen gör jag ju fast jag önskade ju att jag hade ett stort j*vla magiskt plåster
med mig.
Fast mina tjejer är så himla fantastiska och så goa i den här situationen så jag är jättestolt över dom.
Jag skulle inte vilja byta med dom, jag har ju turen att ff ha min pappa kvar i livet, så när han dör då vet
jag inte hur det kommer att gå. Inte blir det lätt, fast det blir ju säkert enklare eftersom han är äldre och jag är
ju vuxen. Hade varit betydligt jobbigare om han hade dött när jag var i samma ålder som mina tjejer är nu.
Det är mycket tankar och funderingar just nu.
Ta hand om varandra där ute.
Carpe Diem
Anki
